One of my greatest fears
Varför är hon så rädd för något som inte ens känns undrar ni då?
Jo.. Egentligen är det nog inte själv döden har jag kommit fram till. Utan det är tanken på det. Tanken på att försvinna. Att ta slut.
Jag står inte ut med det! Tänk liksom att allt bara blir svart och sen är det slut, och alla andra fortsätter utan dig.
Som ett ljus man blåser ut, men aldrig kommer kunna tända igen.
Ibland börjar jag gråta när jag tänker för länge på döden. Jag vill inte lämna det här underbara kallat livet.
svar deär bra med mig med :)
Haha jaa I get it. Men det är liksom inbakat i min hjärna
:D pözz <3
jag mår bara bra:)
hehe skönt, måste nog också göra de snart eftersom att lovet börjar måndag :P
visst e de coola :D
Oj oj, jag vet inte hur många gånger jag lagt in inlägg med döden också. Det var som att jag själv skulle ha skrivit det. Jag är LIVrädd för döden.. Jag har också fallit i gråt när jag tänkt att jag inte alltid kommer finnas. Det är riktigt läskigt att få sånna tankar!!!
Uscha mig!
det var jag som skrev förra inlägget, haha! xD
jag tror på liv efetr döden så är inte alls rädd av döden:) men av smärtan i livet, allt som kan hända, allt hemskt och at man ibland vill vakna upp men det går inte, jag har iaf den trösten att efter döden så ska allt bli bra, eller inte.